Hur ser dina dagar ut?

Frågan kommer till mig titt som tätt. Hur är vardagen på universitetet Felicia? En kan ju därför tycka att jag kan ha ett glasklart svar – så är det dock inte. Universitetet är inte som att jobba 08-17 och ha lunch mellan 12-13. Nog för att vi ofta har lunch vid 12 men där tar i princip likheterna slut.

Dagarna ser extremt olika ut. Från en kurs till en annan varierar det mycket och från en dag till en annan varierar det mycket. I perioder är det mycket obligatoriskt som en måste vara på så som seminarium, studiebesök eller vissa föreläsningar och ibland är det ”frivilliga” föreläsningar.  Det är därför svårt att säga hur en typisk dag är. Dels för  att schemat ser olika ut och dels för att alla lägger upp sin utbildning på det sätt som passar bäst. Det är allt som oftast en extrem flexibilitet i att plugga. På gott och ont såklart. Vissa passar det – andra inte. Vissa har lätt att disciplinera sig – andra inte. Vissa har lätt att kunna koppla bort allt plugg som (allt som oftast) alltid pockar på – andra inte. En får lära sig ett sätt som funkar utifrån de ramarna en har.

För mig passar det bäst att vara på så mycket föreläsningar som möjligt. Såväl obligatoriska som inte. Det ger mig mycket att få input från olika håll och kanter och jag koncentrerar mig oftast bättre i skolans miljö. Dock tycker jag bäst om dagar då vi har halvdag med föreläsning och resten med egen studietid. Föreläsningar både på morgon/förmiddag och eftermiddagen tycker jag personligen blir mastigt i längden.

Därför är jag tacksam för kursen vi läser nu. Nog för att det är mycket litteratur att plöja igenom och en del i långa pass i skolan men det är också mycket halvdagar. Gillar effektiviteten i de dagarna. Att komma igång med dagen men att också hinna landa lite i det som en lär sig.

Gillar att morgonträna innan skolan
Ääääälskar när detta möter mig på väg till bibblan – sol!
Hemmaplugg = mycket snacks, frukt och te…
 

 

 

 

Annonser

Shi fick jag…

…Det här med att våren var på ingång var visst lite att ta ut en vinst i förskott. Pappa sa flera gånger till mig att ”det är för tidigt för våren att komma på riktigt ännu”, men ville jag tro på det? Nja, inte riktigt.

Nu är jag dock så illa tvungen att tro på det. Snön yr utanför fönstret och ett litet täcke av snö ligger på marken. Såklart hade pappa rätt. Det var för tidigt med vår i februari.

Ljuset och energin är tillbaka, känner ni?

Vi klarade det. Vi klarade en höst. Vi klarade en vinter. Precis så känns det. Som att vi precis klivit ut ur en mörk och dyster grotta och har hittat guld och gröna skogar. Eller ja – nästan så i alla fall.

Tänker inte alltid på hur mörkt och dystert det är ute och hur mycket jag påverkas av det. Förrän ljuset är tillbaka. Då känner jag extrem skillnad och kan härleda de senaste månadernas låga energi och liksom andas ut. Det vara bara hösten och vinter som kom och påverkade mig. SÅ tänker jag – att är det inte lite sjukt? Varje år när vintern börjar ta slut så känner jag en suck av lättnad. Är det fler som håller med? Som också kan känna en enorm glädje, såväl kroppsligt som själsligt, att ljusare tider är på ingång?

Så det är med glädje jag välkomnar längre dagar, mer ljus, en energifylld kropp och så småningom också värme. Det känns fantastiskt. Jag må vara född i december – men våren och sommaren är absolut min tid på året. Nog för att hösten och vintern har sin charm som jag absolut uppskattar – men när våren kommer år efter år inser jag att det är då jag är i mitt esse. 

Sol vid hornbergstrand
Det finns hopp om våren!

Dethär. Att se en morgon gry. Så. Himla. Magiskt.

Mitt under kursen kognitiva processer

Kursen vi läser nu, kognitiva processer, är både komplex och spännande. Det har bara gått knappa två veckor sedan tentan i statistik men vi har kommit igång ordentligt med detta avsnittet. I nuläget jobbar vi med minnet och olika typer av minne. Hur vi kan dela in våra olika minnesprocesser, vilka delar av hjärnan som tar hand om olika typer av minnen, hur hjärnskador eller sjukdomar kan påverka minnet och liknande.

Tycker det hela är väldigt spännande – men som sagt också väldigt komplext. Hur kan vi lita på minnen? Hur kan vi vara säkra på att vi inte ändrar minnet för varje gång vi tänker på det? Hur kan vi veta att minnet ens existerar? I många fall är det inte avgörande för situationen men i tillexempel sitsen som vittne är det helt avgörande. En i många fall svår situation.

Tycker också tanken på hur vi kan utnyttja vår förmåga att ändra minnen är spännande. Hur kan vi jobba med minnen och göra om de så att de längre inte skadar? Hur kan vi ta upp situationer och på så sätt bearbeta minnen?

Under kursen lägger vi nu således mest ett pussel med olika typer av minnen och hur hjärnan kopplas med olika förmågor. Ett pussel som kommer vara viktigt framöver i utbildningen och i yrket som psykolog. Kursen är – för oss – lång och vi tentar inte fören om tre veckor. Försöker därför att hänga med från start och gör mind maps över de olika föreläsningarna för att jag ska minnas bättre. Läser vi ändå om minnet så ska jag väl försöka använda någon typ av strategi för att minnas så bra och länge som möjligt…

En helg i London

Lämnade ett soligt Stockholm i fredags eftermiddag och räknade med att både möta syster och våren i London. En mysig flygtur med plugg, naturgodis och sömn och en tågresa mot London Bridge senare så mötte jag syster – men absolut inte någon vårvärme. Snön föll, blåsten isade och min vårjacka kändes aningen sval. Oavsett väder har helgen dock varit magisk.

Vi har maxat dagarna från morgon till kväll. Startat med cirkelträning eller löpning och en smarrig frukost och fortsatt dagarna med att se London, shoppa lite, prata massor och att gå, gå, gå och gå. Trötta ben och kalla kroppar har avslutat dagarna med film, popcorn och choklad. Perfekta dagar! Så mysigt att få hänga med syster, träna tillsammans, ha filmmys och bara vara. Dessutom har jag hittat ett par silverskor som jag älskar och jag får dagligen hälsa på Webbie – en katt som bor i receptionen till Nikos boende. Vill ta med katten (och syster!) hem minsann.

Idag blev det dessutom ett besök på LSE och lyssnande på en föreläsning om Global Mental Health. Får erkänna att jag lyssnade med ett halvt öra då jag samtidigt försökte plugga lite Kognitiva processer – men det jag hörde var spännande och så viktigt att lära ut. Hoppas att vi på psykologprogrammet till viss del kommer få kunskap som täcker även detta. Hoppas också att vi får en bredare bild än bara västvärldens syn på saker och ting. Hälsa och hur vi ska ta hand om vår hälsa kan vara helt olika i olika kulturer – det måste vi ta hänsyn till.

Efter lunch, promenad till systers boende var det dags att packa ihop sig. Tiden går fort när en har roligt och det har verkligen gått fort sen jag kom hit. På nolltid var långhelgen över. Sitter på flygplatsen och ska snart lämna England men vet ni vad? Idag bjöd London på solsken och vårväder. Ett tecken på att jag måste åka tillbaka och möta våren på riktigt igen.

 

Vad kan jag göra för en bättre värld?

Frågan kommer upp i mitt huvud lite titt som tätt. Ibland otroligt starkt. Ibland som en liten knackning på axeln. Ibland så pass så att jag genast vill engagera mig. Ibland mer som en fundering över olikheter. Personligen tycker jag det är viktigt att ställa sig frågorna. Frågorna som ibland kanske är aningens obekväma. Frågorna där svaren får en att inse hur EXTREMT olika liv vi människor lever. Vilken skillnad det är utifrån var och i vilket sammanhang just du som individ landade.

Trots att vi har helt olika förutsättningar och helt olika levnadsstandard så är vi alla människor. Alla bor på samma jord och alla bör på ett eller annat sätt samsas. Trots alla olikheter och orättvisor så är vi inte maktlösa. På något sätt har jag som individ ett val om att balansera upp en tacksamhet mot att jag fick förmånen att födas in i just det sammanhanget jag är i med att också dra mitt strå till stacken för att hjälpa andra. Det handlar, enligt mig, aldrig om att en måste försumma allt – sälja sin lägenhet, sluta upp att lägga pengar på upplevelser, sluta handla saker och helt byta standard. Vi måste inte piska oss själva eller på något sätt klandra oss själva. Det handlar om att se vad en har, kanske se över hur en lever, kanske ändra vissa saker och framför allt att se andra människor.

Vad kan jag som individ göra? Vad är rätt? Vad är fel? När använder jag mig mer av makt än av generositet? När ska jag ge? När ska jag inte ge? Frågorna är många. Tidningsrubriker, tycke och smak är ännu fler. För vad är rätt? När gör jag något för en människa av godhet? Kanske spelar det inte så stor roll alla gånger – dubbel glädje är ändå vackert. MEN i vissa fall kan vår naivitet få oss att tro att vi är hjältar som hjälper till – men i själva verket förvärrar vi en situation. Jag har själv inte ens tänkt den tanken tidigare. Det var först efter Lion filmen och diskussioner med syster som jag insåg att det är lite skevt hur det går till ibland. Har egentligen inte alls rätt kunskap om att uttala mig ännu (men kolla in systers blogg och fråga ut henne – hon kan massor!!). En bok ligger på min att läsa lista – men hinner ni före så läs The White Man´s Burden. Oavsett att jag inte har råkoll så vill jag ge lite första tips på hur en kan hjälpa till. Mot en bättre värld. Mot en mer hållbar värld. Mot en snällare värld. Kom ihåg att se det lilla i det stora. På riktigt. Se det superduperlilla i det hela.

  • Börja litet. Kanske inte kan skryta allt för mycket om du gett en krona till en hemlös – men det lilla är verkligen det lilla i det stora. Många bäckar små är så sant som det var sagt. Det lilla kanske för dig just nu är att tömma fickorna på mynt. Eller kanske det är att ge din tid till någon som behöver. Eller rent av att rensa ut bland kläder och prylar och skänka till bättre behövande. Det finns något att göra. DOCK  är detta inte allt. Vi behöver jobba djupare än så. Som syster sa till mig ”Vi kan inte skänka 100 kronor, luta oss tillbaka och tro att det räcker. Vi måste ändra strukturer.” Det ligger extremt mycket i det. Båda delarna behövs och vi behöver ändra mer saker än att få fler att skänka pengar.
  • Hitta det du brinner för och dela det. Finns det något du själv tycker är extra viktigt? Kan vara inom olika områden. Kanske brinner du för att miljön ska bli bättre, kanske tycker du att en viss målgrupp behandlas dåligt, kanske vill du hjälpa nysvenskar in i samhället, kanske tycker du att ungdomar behöver stöd? Vad det än är så finns det troligen en organisation som absolut skulle vilja ta del av din glöd. Kanske har du inget speciellt du kommer på? Det är absolut inte märkligt. En kan söka sig fram och successivt hitta det som känns klockrent.
  • Se dig omkring i din närhet. Vad har du omkring dig? Att hjälpa andra behöver absolut inte handla om att åka som volontär till ett annat land och göra en så kallad hjälteinsats. Absolut – det kan ge en stor effekt. Dock har jag sett inblick i att det ibland (kanske till och med ofta) handlar om att de som kommer som volontärer ska bli nöjda, få en bra upplevelse och få känna sig behövd. Inte alls i alla fall – men de finns. Så vad finns nära? Vad kan du göra i din vardag? Ofta har kyrkor, organisationer och föreningar olika projekt där din tid eller dina pengar är välbehövda.
  • Var en god medmänniska. Hur är du mot dina nära och kära? Vilken energi sprider du ut i omgivningen? Menar absolut inte att en alltid ska eller måste vara glad och på topp. Absolut inte. Däremot att bete sig som en fin medmänniska är enligt mig så otroligt viktigt. Det kan handla om ett leende, ett hej, en frågan om hur en person mår, en kaffe eller att täcka upp sista slanten i kassan för personen som står framför. Se människor som människor. Oavsett kön, bakgrund, hudfärg eller läggning. Och sprid detta. Tillåt inte att människor stampar på varandra.
  • Kolla över vad du handlar och varför du handlar. Behöver du åtta jeans? Använder du kläderna i garderoben? Kan du skänka det som inte används? Kanske tänka till en extra gång innan reaköpet följer med hem men aldrig används? Kanske kika vad för bakgrund ditt plagg har? Tyvärr är många plagg en snabb väg för att pusha på dåliga arbetsvillkor och barnarbete. Det är svårt att stå emot den snygga toppen i skyltfönstret för 149 kronor – men vem betalar priset?
  • Hur äter du? Ät mer vego. Ett så enkelt men så effektivt tips. För en bättre värld för oss alla. Kanske inte en märkbar skillnad för dig och mig just idag – men på sikt. För hela vår jord och för våra djur. Behöver inte vara allt eller inget, men ge det en tanke. Återigen. Vem betalar priset för hur du lever?
  • Var tacksam men jobba framåt. Vi är så otroligt privilegierade på så många sätt. Ekonomiskt, socialt, i samhället. Skillnader är dock inte där för att de bör finnas. Skillnaden mellan kvinnor och män. Skillnaden mellan etnicitet. Skillnaden mellan läggning. Vi har absolut tagit steg framåt i Sverige – men återigen – sitt inte bak och tyck att det räcker. Skulle vi sagt så för ett antal år sedan skulle vi kvinnor inte få rösta, de med visst huvudmått skulle spärras in och de som blev kära i någon av samma kön skulle inte få finnas. Vi är i ständig förflyttning.

Okej. Nu vart det mycket snack och lite verkstad. Det är lätt att säga att vi inte ska upprätthålla vissa strukturer som är negativa för vår värld, det är lätt att säga att en ska vara tacksam, det är lätt att säga att en ska dela med sig. Ge det dock en tanke. Kanske två. Vad kan du göra? Vad är du tacksam över? Vad har du som du inte ser? Vilken skillnad vill du göra?

När träningen och kosten inte är en naturlig grundsten utan en extremt stor bult

Jag fullkomligt älskar att människor vill ha starka och funktionella kroppar. Kroppar som ska hålla ett helt liv och kroppar som tar oss framåt dag för dag. Att orka bära de där kassarna från Ica, att kunna springa hem från skolan eller jobbet, att ha en stabil hållning och stolthet i kroppen. Min kropp vill jag ska kunna lyfta tungt, vara snabb och smidig. Det är stora krav men det är en fantastiskt känsla enligt mig. Här går dock lite spår isär.

För ibland blir jag knäpp. När det blir denna hets. Träningsbilder. Nyttiga tallriksbilder. Uttrycken ”no pain no gain”, ”svett är fett som gråter”, ”bit ihop över och underkäken”, ”boooom”. Vi jämför. Vi vrider. Vi vänder. Vi skapar ångest.

Ibland verkar det som att ytterligheterna är vad som räknas. Helst ska träningsbilderna vara tagna och upplagda klockan fem på morgonen. Gärna från två pass per dag. Helst en måltid där man visar hur nyttig och med på trenderna man är. Chiafrön, en grön juice, celcius, detox (för att strypa den diskussionen – en kan inte rensa kroppen med juice…). Loppen ska inte längre vara fem kilometer. Antingen ska du springa ett ultramaraton eller ska du springa genom eld och lera. Träningen kan inte vara 45 minuter och tre gånger i veckan. Du ska köra skiten ur dig jämt. Bita ihop. Ler du är det troligen för enkelt. Maten ska inte vara god. Den ska se god och fin ut. Den ska få folk att häpna och att tycka att du är sååå duktig.

Och ja. Jag överdriver lite. För jag älskar också träning, roliga och tokiga lopp, att köra skiten ur mig, att äta mat som är färgglad och fin. Kan säkert också uppfattas som extrem i vissa ögon.

Och ja. Jag kan själv känna exakt den känslan. Att det inte räcker att köra ett lugnare pass om jag inte har en bra anledning till det. Att det inte var rimligt att äta ett halvt kilo lösgodis, popcorn OCH glass en kväll. Men tycker inte ni också att det är förjävligt att mat och träning, två grundstenar i livet, har blivit en konstant tävling. Mot andra. Mot dig själv. 

Så mina tips till dig som känner stress och press över mat och träning.

  • Rensa i instagramflödet – att ständigt matas av magbilder, små måltider och resultat får i alla fall inte mig att bli inspirerad på ett bra sätt. Absolut så inspireras vi på olika sätt men ibland tycker jag att vissa ”fitspokonton” borde vara någon annanstans än kopplat till hälsa och träning. Var ärlig mot dig själv och solla bort det du i långa loppet vet är negativt för dig.
  • Använd din kropp – oavsett om det är att gå till affären, hugga ved, träna på gymmet eller springa i skogen. Använd den som ditt redskap. Den vill vara aktiv och vill vara alert. Kroppen är fantastisk och jag älskar själv att verkligen låta den tröttas ut och byggas upp. Ha roligt med kroppen men kom ihåg att lyssna på den. Vila – träna – ät. Simple as that.
  • Sluta jämföra dig – alla är olika. Genetiskt olika och har olika miljö som bakgrund. Det är okej. Vet egentligen inte varför normen är där den är och att någon som är utanför normen lätt ses snett på (vet ni förresten att själva diskrimineringen mot exempelvis överviktiga är en extrem hälsofara? LÅT OSS SKAPA ETT SAMHÄLLE DÄR LITE KILON INTE ÄR HELA VÄRLDEN!!) Se mitt tidigare inlägg om hur vi påverkar andra om hur vi pratar om oss själva.
  • Lär dig uppskatta dig själv – kroppen är magisk, du som person är magisk. Så kanske börja visa det för sig själv? Det finns en rad olika knep för hur en kan uppskatta sig själv mer. All ifrån att säga tre bra saker om dig själv varje dag eller läsa en självhjälpsbok till att meditera eller gå till en psykolog.
  • Öva på att inte träna. Våga vila. Dels för att det är viktigt för kroppen och dels för att det är viktigt för huvudet. Tar du alltid till träningen så tänk till och tänk om. Strunta i löpsedlar, facebookstatusar och träningssnack – lyssna på dig och din kropp. Träning i all ära men även bra saker kan gå till överdrift.
  • Våga be om hjälp – känner du att det spårar. Att träning och mat får för mycket fokus? Att du har ångest kring det ena eller andra? Ta hjälp! På riktigt. Det är inte värt att ha en osund syn. Det tar energi. Energi som är så mycket roligare att lägga på att skratta med vänner, resa, dansa eller ta en kurs och bli grym på banjo. Vad vet jag.
img_3896
Ta hand om dig på vägen.