För ett år sedan…

…visste jag inte att jag idag skulle kunna titulera mig som 20% psykolog (okej, just det kanske jag inte kommer så långt på – men förstår ni var tufft att det kan hända så mycket på ett år?!) Som jag tidigare lovat så kommer det ett inlägg om första året på programmet, men vill nu bara säga att jag officiellt är klar med första året och med andra ord har fått sommarlov.

Troligen är det många där ute som i detta nu är oroliga, nervösa och lite skrämda inför ett besked som dimper ner i mitten av sommaren. Närmare bestämt den 13 juli. Det är nämligen då som ni som sökt till höstens utbildningar kommer få besked. Kanske funderar du på om det är rätt, kanske funderar du på om du kommer komma in på dina betyg eller så funderar du på hur tusan du ska lyckas få bostad i Stockholm om du kommer in. Frågorna kan vara många.

Det jag kan glädja er med då är att jag står här som en liten klippa. Okej, jag kan inte lösa alla problem (är trots allt bara 20% psykolog..) men om du har en fundering, fråga, oro eller bara vill bolla lite känslor som snurrar runt – kontakta mig! Kommentera här, maila mig på feliciastalhand@hotmail.com eller leta upp mig på Facebook. Innan jag började skuggade jag en äldrekursare, Karin, en dag. För mig var det guld värt att dels ha fått kolla läget på skolan men också och kanske framför allt kunna skicka frågor som kom upp längst vägen till henne.

Så tveka inte att slänga iväg ett mail eller en kommentar om du har något som du funderar på. Litet som stort. I detta nu har jag ju sommarlov så jag är lättillgänglig, rastlös och svarar gärna på frågor på mail eller över en kaffe.

img_5849
Snaaaart kanske du sitter i Aula Medica och blir välkomnad till din utbildning
Annonser

Träna din insida

Livet kan verkligen vara så magiskt fint. Ibland blir jag förbluffad över den känslan. Har alltid hört folk som hade velat gå tillbaka till sin yngre version och säga att allt blir bra, oroa dig inte. Och ja, ibland känner jag den känslan så starkt. För du Felicia 14 år gammal, livet är inte en konstant kamp mot dig själv och mot omvärlden. Det är inte ett ständigt krig mot känslor. Känslorna finns absolut – men du kommer inte alltid kolla på dig med avsky. Du kommer till och med flina lite åt att shortsen från förra sommaren blivit för små. Det är ingen undergång.

Absolut. Mitt liv idag kan bestå av dagar då jag inte vill träffa någon utan bara vill ligga på soffan. Mitt liv kan absolut ha dåliga dagar och dåliga känslor – det tillhör nog tror jag minsann. Men det händer så sällan att de djupa och mörka tankarna knackar på. Och gör de det? Ja då vet jag att det är okej på något sätt. Att jag är okej ändå.

I förra veckan diskuterade jag och Sofie det här med livet och hur vi behandlar oss själva. Hon sa en så smart sak. När vi tränar vår fysik så vet vi att vi inte kan träna en gång och sen vara starka och snabba – vi måste ha tålamod och ta hand om kroppen. Ibland i flera år. Det är som ett pärlhalsband där pärlorna ihop bildar något. Samma sak om vi missar ett pass hit eller dit – det är ingen big deal – men absolut, om du lägger av helt så kanske du inte kan vara lika stark som innan. Samma sak borde vi se med vår insida. Vi kan inte tro att vi kan vara elaka, hårda och dömande och sen ändå må bra på insidan. Insidan är ju hela dig! Jag ser det lite som att vi bryter ner oss lite för varje gång vi är elaka mot oss själva, klagar på kroppen, nyper ilsket i skinnet. MEN tvärt emot – om du istället är snäll med dig själv så kommer insidan att kunna växa, blomma och må bra.

Vi lär oss att det är bra att vara snäll mot andra, att äta grönsaker och att röra på oss. Personligen tror jag att vi måste lägga till att ta hand om insidan. Älska oss själva. Klyschigt men så otroligt viktigt. Jag tänker leva ett liv med känslan av att jag älskar livet och tycker att saker är magiska. Det tror jag stenhårt på.



Mormor har precis lärt mig att om en hittar en Syrénblomma med fem blad – ät den och önska dig något. Så kan en också jobba med sig själv 😉

Att lära av livet

Torsdag och äntligen känns det som att energin sakta börjar krypa tillbaka till mig. Har varit vaken stora delar av dagen vilket är en stor seger. Dessutom tog jag mig till skolan och fick krama fina vänner (det var cykeldag på KI – var du inte där så kom nästa år, så mysigt event!!) och gick (!!!) till Vasaparken och hängde med mamma. Min dag idag skulle för en vecka sen ses som en ganska kass och energilös dag – men i nulägets mått har den varit grym. Därför kan jag nästan (verkligen nästan) bli tacksam över skador. Det är inte kul att ha ont, bli begränsad, att vara ledsen och känna sig isolerad. MEN jag lär mig så mycket. Blir ödmjuk. Jag stannar upp i mitt hektiska liv och blir som en observatör till både mitt och andras liv. Absolut – jag älskar fart och fläkt men från sidan om så kan jag få lite panik över stressen och pressen jag ser hos omgivningen. För vems nytta? Din? Min? Någon annans?

Ofta är stressen och pressen inifrån och något en själv successivt bygger upp. Viljan att prestera på jobbet, i skolan, på träningen, ha finaste hemmet, bästa pojkvännen, hinna umgås med vänner, äta bra och allt vad det kan vara. Så klyschigt men livet pågår här och nu. Inte till helgen när du äntligen får sova. Inte till semestern då du kan koppla av. Eller jo. Såklart då också. Men ännu mer här och nu.

Jag vet att jag inom ganska kort tid är inne i mitt lilla hjul igen. Där jag vill träna till max, gå på event, vara tillgänglig, jobba och plugga – men jag hoppas att jag tar med känslan av att hålla koll på: 1. För vems skull jag gör sakerna. 2. Vad mitt hjärta säger.    


Att ändra i sin vardag

Efter fotens lilla skada har vardagen inte riktigt sett ut som den brukar. Dagar som annars är fyllda till bredden, i princip konstans rörelse, mycket energi, jobb, plugg, tunga träningspass och massor av umgänge och skratt. Dagarna har nu istället bestått av sömn, sömn, sömn, hoppa 500 meter, sömn, äta, sömn, äta, sömn, sömn. Ni fattar. kroppen har totalstrejkat och sen i söndags har jag nästan sovit dygnet runt känns det som.

Tycker det är väldigt påfrestande att inte ha energi. Dock vet jag att allt har sin tid och att jag kommer igen snabbare än blixten. Om jag sover 12 h på natten och ändå kan slockna fyra timmar efter frukost – ja då behövs det nog. Så låter kroppen sova, vila, vara stilla som den vill. Plugget, vänner och träningen får komma in mer och mer efter hand. Övar på att det får vara okej så. Inte fasta i måste, borde, alla andra och liknande.

Det är som när en är sjuk. Har feber och ligger däckad. Det är först då som en verkligen uppskattar att vara frisk. Nu inser jag hur extremt mycket min fot är med i min vardag. Klart jag klarar mig utan, det mesta går, men kroppen är ta mig tusan en grym skapelse värd att ta hand om på bästa sätt.

Imorgon har jag som projekt att vara vaken fram till lunch för att se hur det känns. Ska försöka plugga någon timme och på eftermiddagen ska jag få sällskap av mamma och träna lite överkropp på gymmet. Små steg men i alla fall steg och det känns sjukt bra.

Det blir inte alltid…

…som en tänkt sig. Ibland blir det bättre och ibland blir det sämre. I fredags var det definitivt en kväll som blev snäppet sämre än tanken. En kväll som skulle bestå av glass, grädde och frukt blev till en kväll och natt på akuten. 

Skulle bara stänga skrotet och barfota hoppade jag och landade på en kant.  Klev sjukt snett och för en millisekund trodde jag att det var lugnt men pang så kom smärtan, svimning och huperventilering. Tack och lov hade jag med mobilen och kunde ringa mamma och även prata med ambulanspersonalen. Tog dock snabbaste lösningen så mamma kom och hämtade upp mig med taxi. 

Åkte till SöS och där spenderades en hel del timmar. Men vilken personal! Vilken sjukvård! Wow! Efter röntgen, morfin, läkare, specialister och en ostmacka så fick jag åka med beskedet rejäl stukning och sprickor i ledbandet. Något som kroppen läker av sig själv (hur grym är kroppen?!).

Nu är jag galet trött. Inte sovit så mycket och har en del ont. Ligger i soffan och har inte riktigt energi till att göra något alls. Men så får det vara. Ska ta mig ut och hoppa lite (kryckor var inte lika kul som Felicia 9 år trodde…) men ska vila lite till först. 

Kroppen – tack för du läker! Så grymt jobb! Ska ta det lugnt och lyssna in. 

Fotens läge idag, blå men går nog åt rätt håll 🙌🏼

Början på sista versen

Det märks tydligt att vi sjunger på sista versen i skolan. Två föreläsningar kvar imorgon innan tentapluggandet drar igång på allvar. Sen en sista gruppuppgift innan sommaren.  Känslan av att en vill hänga med klassen blir mer påtaglig. Som när en slutade gymnasiet och kände som mest för klassen när det tog slut. Lite den känslan. Tack och lov att vi får spendera fyra år till tillsammans. Tur också att jag inte behöver ta stora val inför hösten. Jag kommer tillbaka och vet vad jag ska göra kommande år. Just nu en sjukt skön känsla. Återkommer om tre år så får vi se vad jag säger då ;).

Kommer summera mitt första år på psykologprogrammet framöver. Men kort och gott – vilket år! Vilka människor jag träffat och vad roliga saker jag fått lära mig. Jag älskar det! Så nu gäller det att bita i sista tre (!!) veckorna. Köra järnet med plugget och ha sjukt kul. Hänga bland annat med tjejerna nedan och maxa med härligheter. Hoppas att snön försvinner och solen träder igenom.

thumb_IMG_1281_1024
Middag hos Sandy
thumb_IMG_0623_1024
Födelsedagsfirande

thumb_IMG_1086_1024

 

Träning och ångest – två separerade saker

”Jag har ätit så mycket onyttigt i helgen så nu måste jag träna ordentligt”, ”Nu är jag värd att äta en chokladkaka efter att jag rört på mig”, ”Idag är jag inte värd att lyxa till det med glass”. Citaten hör jag titt som tätt och blir varje gång lika irriterad. Vi skapar oss problem genom detta. Vi skapar samhället som vi fem minuter senare klagar på är för ytligt. När ska den polletten trilla ner egentligen? Att det är vi som ligger bakom mycket av hur vi ser på kroppar, träning, mat och hälsa. Det är vi som har makt att ändra hur mönstret ser ut. Att följa en ström och åka med gör ingen skillnad.

I mångas värld hänger ångest, dåligt samvete och måsten ihop med träning och hälsa. Detta är något som gör mig otroligt ledsen och som jag absolut vill vara med och ändra på. Det kräver dock arbete. Ett arbete som kan kännas både skevt och motvilligt. Speciellt i vissa sammanhang. Jag lovar dock att det är värt både för dig själv och för samhället i stort. Du påverkar din omgivning mer än du tror.

Ibland kommer ett hjärnspöke och pockar på min uppmärksamhet. Felicia ska du inte träna idag? Ska du äta godis på en torsdag? Kolla på dig, hur ser du ut? Vad har hänt? Vet ni vad jag gör då? Jag sätter ner foten och visar att jag bestämmer – spelar ingen roll att citaten ”no pain no gain” snurrar på Instagram och i vissa sammanhang anses vara duktigt. Nej. Jag går emot. Skippar träningen. För jag vill inte koppla träning med att sänka ångest. Äter det där godiset om jag är sugen. För jag vill inte koppla ätbara saker till ångest. Du måste göra jobbet. Du måste gå emot huvudet, Instagram och tidningar. Du måste visa det. Annars är det du som spär på banan av att träning och mat på ett eller annat sätt hör ihop med ångest. OCH DET GÖR DET INTE.

Det är många som inte alls förstår vad jag menar och aldrig har dessa kopplingar. Det är dock minst lika många som har det. Minst lika många som behöver jobba med det. Så ditt uppdrag just nu ikväll är följande: Säg eller skriv tre bra saker med dig själv och nästa gång du är inne på Instagram – följ av konton som inte får dig må bra. thumb_IMG_1155_1024

Puss och kram