Mitten av utvecklingspsykologin

Börjar beta av uppgifterna som ligger parallellt med tentaplugget och föreläsningarna. Har haft genusseminarium och diskussionsklubb. Bra och givande delar båda två, men ändå lite skönt att bocka av. Nu är det fokus på föreläsningar och forskningsfördjupning fram till december. (Hur sjukt att det är december så snart förresten?) Tempot känns behagligt och det vi lär oss känns greppbart och spännande. 

På tal om att tempot känns bra och inte övermäktigt så kommer jag åter igen in på det där med att nöja sig och inte pressa gränserna till max. Dagligen befinner jag mig i en miljö där kalendrar är fulla och tiden dyrbar. Därför är det, för mig och säkert många andra, så extremt viktigt att kunna ha luckor en helt vanlig dag. Som idag. Jag somnade sent igår och hade ändå tänkt gå upp tidigt – kunde ju träna, plugga, läsa, pyssla, blogga, diska eller lite vad som. När klockan ringde la jag mig istället på soffan, sov två timmar till, åt långfrukost, kollade Nyhetsmorgon och bara var. Till en början panik i kroppen – men sen en stor klapp på axeln. Så. Jäkla. Rätt. 

Och jag vet. Det är ingen stor sak. Att ta en förmiddag off. Egentligen är det verkligen ingen grej. Men hur litet det än tycks vara så blir det för mig en övning i att bara vara. En påminnelse om att livet är mer än att göra listor och produktiva minuter. För livet är ingen tävling. Ingen kamp mot klockan. Många pusselbitar är viktiga – men ibland får en välja vart energin ska gå och vart energin ska hämtas in. 

Så idag när jag haft min lugna förmiddag var det dags att gå till skolan och hålla i event för Klimatföreningen. Bjöd på godis, samlade in information angående hur återvinningen uppfattas på skolan, informerade om nästa event (PYSSELEVENT!!) och gav råd inför att tänka till innan Black friday drar igång. Tyvärr ganska folktomt i skolan (men sök upp KF – Klimatföreningen på Karolinska institutet på Facebook och gilla oss!!) men fick härliga timmar efter eventet med snack och mys med fina vänner. Också en så extremt viktig pusselbit. 

Annonser

Sneak peek…

…på tidningen Studera på KI. Hade en väldigt rolig fotografering hos Anders och Mia för ett antal veckor sen och fick precis hem resultatet. Så kul! Snart kan alla nya studenter klicka hem den nya tidningen eller läsa den på nätet. Än så länge får ni hålla till godo med det fina omslaget 😉 

När det tar stopp 

Det är på gott och ont att ha många bollar i luften. På gott och ont att vilja allas väl. På gott och ont att göra saker till 100% överallt. Det är på gott och ont i den bemärkelsen att det lätt går överstyr. 

För några veckor gjorde det just det för mig. Efter ganska många månader av någon slags ständig skjutning på att vila och ha en lite mer tom kalender. Efter lite lång tid av ständigt minus på sömnkontot. Efter varningar från kroppen som jag inte  lyssnade på så allvarligt som jag skulle gjort. 

För så kom den där veckan. Redan på måndagen kände jag mig extremt ostabilt och stressad. Höll det i någorlunda schack och körde på, men på fredagen kom känslor av yrsel, illamående och en extrem seghet i huvudet. Återigen skyllde jag snabbt på trötthet och att jag sov dåligt någon natt. Kom hem på eftermiddagen efter jobb och ärenden och skulle plugga men istället blev det mat, som för att tappert få energi, samt sömn i en mix kvällen igenom. När jag tar till mat på det sättet så får jag alltid kalla kårar. Det ger mig så mycket minnen till en dålig period och blir lätt associerar med att något är fel. Vaknade upp på lördagen med möjligen ännu mer yrsel och illamående. Åkte till jobbet, hade klasser och PT och tänkte träna för att bli pigg. Mindre än tre minuter in i passet kände jag att det inte skulle gå. Åkte hem, pratade med pappa och kände på allvar att de 300 meterna upp till lägenheten från tunnelbanan var stört jobbigt att behöva gå (detta var innan operationen ;)). La mig på soffan och kände en sjuk trötthet. Hade årets fest framför mig, utklädnad fixad, tjejer som väntade med sangria och mys – men allt kändes helt stört tungt. Jag avskyr dock att vara personen som säger nej i sista sekund och att ”vara lite trött” tyckte jag inte dög.  Diskuterade med mig själv. Skulle jag trycka koffeintabletter och sen dra, lita på att det kommer bli bra och efter något glas vin? Men känslan av att ens gå upp fick mig att gråta. Att träffa människor likaså. Efter samtal med fina vänner som peppade, stöttade och tog beslutet med mig så blev det en kväll hemma. 

Missförstå mig rätt. Jag älskar när mycket saker händer. Älskar att ha mycket på gång. Det kommer jag gå tillbaka till. Men med den stora skillnaden att jag kommer dra ner på det hela. Ta bort jobb, ta bort event och tänka ett varv extra innan ”Ja, kul absolut!” dundrar ut ur min mun. Viktor i klassen sa en gång ”kalendern är till för att vara tom” och lite åt det hållet behöver jag ibland tänka. Hålla på vilan. Sortera. Välja och vraka. 

Varför jag delar med mig? För jag tycker det är sjukt viktigt att sprida hela bilden och inte någon slags skönhetsbild. För mig är det viktigt att trycka på att ingen tackar dig när du kraschar totalt – även om du tackade ja till samtidiga uppdrag, även om du var en strålande student, arbetskollega eller vad det nu kan vara. Ingen tackar dig för att du kör på så du går sönder. Det är så otroligt vanligt att folk går in i väggen och jag tycker det är så sorgligt. Press och stress tills en går sönder. Vad är det för verklighet? Det är en hårfin gräns mellan att hylla och peppa driv som att trycka på mot att gå in i väggen. 

Gunde Svan pratade om överträning på Skavlan. Jag kan så relatera det till prestation och många bollar i luften. Han sa att ofta backar en inte så långt som kroppen behöver – för huvudet trycker envist på. Tror verkligen på det. Kan bara gå till mig själv när jag, helt orimligt, tyckte  att jag efter en ”återhämtningsnatt” med sömn borde kunna gasa på till 110% igen. Då skulle jag vara redo och pigg. Och ja, kanske kortvarigt men tröttheten sitter ibland djupare än så och som ett brev på posten trillar en tillbaka. Så helgen som var har jag haft megavila. Eller i den bemärkelsen att jag kunnat välja där och då – inte haft saker planerade innan. Strosat på stan, kollat film, pysslat och bara varit. Ska lägga in de dagarna här och där. Så viktigt att kunna återhämta sig titt som tätt och inte alltid tänka ”snart är denna period över”. Luckor i kalendern, det ska jag bli bättre på. 

Strosat runt i solen med musik eller telefonsamtal i öronen.
Middag framför serier hemma i soffan.
Var förbi Sandy på Pepstop ♥️

Gästbloggande Syster i Nepal

Då jag vet att flera studenter – oavsett utbildning och universitet – är intresserade av att jobba, praktisera och studera utomlands så bad jag min syster skriva ett inlägg. Hon har nämligen gjort i princip allt det där och lite till – för i ryggen har hon bland annat en utbytestermin i Singapore, en master från London, en rad projekt, uppdrag och volontärprojekt i världen och i Sverige. I nuläget befinner hon sig i Nepal, varpå ni nedan får läsa om erfarenheter kring. Är ni mer nyfikna eller vill kontakta henne – kika in på hennes blogg, där hittar ni även kontaktuppgifter till henne. 

Det är inte första gången jag bosätter mig utanför Sveriges gränser. Att leva och bo i andra kontexter har snarare varit regel än undantag de senaste åren i mitt liv. För tillfället är Bharatpur i Nepal platsen jag kallar hem. Jag vet att en del tycker att det ar modigt att ensam ge sig iväg till nya platser, men för mig känns det nog mer läskigt att göra det motsatta. Att bygga hus, förbinda sig och bosätta sig en längre tid på en och samma plats känns betydligt mer nervöst än att satta sig på ett flygplan till andra sidan jorden.

IMG_3091
VI möttes på Arlanda, jag på väg till Nepal och Felicia hemkommen från surfresan i Portugal.
Även om det på många sätt kan vara jobbigt och tufft att ensam resa till ett land där en sticker ut från lokalbefolkningen så finns det mycket som jag uppskattar, vilket förmodligen ar en stor anledning till varför jag gång på gång packat väskan för att spendera en längre tid i såväl Ecuador och Kenya som Malaysia och Singapore. Att få uppleva nya traditioner och kulturer, att få träffa människor som jag aldrig annars skulle lärt kanna, att få perspektiv på sitt eget liv och sina egna privilegier är bara några av de fördelar som ett liv utomlands för med sig.

Här i Nepal har jag under de gångna månaderna fått många nya erfarenheter och perspektiv. Redan första veckan förstod jag att mat är extremt viktigt här. Vad som dock verkar vara om möjligt ännu mer viktigt ar att också dela med sig av mat. Köper en chatpat på gatan utanför jobbet så är det en självklarhet att ta fram mer än en sked så att kollegorna också kan äta. Lagar en mycket mat så delar en ofta med sig till grannarna i huset. Kollegorna tyckte med andra ord att det var mycket märkligt att jag knappt vet namnen på mina grannar i Stockholm. Att dela med sig av maten är har nästan lika självklart som att äta själv.

IMG_4245En annan upptäckt som snabbt slog mig var deras sätt att umgås, vilket skiljer sig från hur de flesta i Sverige träffas. Om vi oftast ses over en öl på en bar eller en kopp kaffe på ett cafe så ses en här oftast hemma hos varandra. Det är inte alls ovanligt att när som helst bli stoppad på gatan for att bli inbjuden på en kopp te eller middag hos en grannfamilj. Flera gånger har jag dessutom fått frågan om jag inte kan sova över alt. flytta in hos en familj om så bara för några dagar. Under mina drygt två månader här i landet har jag förmodligen spenderat fler nätter hos kompisar och kompisars släktingar än jag gjorde under hela min tid i London.

IMG_4267
Dans på gatan är heller inte helt ovanligt.
IMG_4053
Möte med elever fran Janaprabhat Primary School i Muchchok, Gorkha

Sist men inte minst har min syn på mig själv som morgonpigg påverkats av nepalesernas tidiga morgonvanor. Brukar betrakta mig som en morgonmänniska, men när jag vaknar vid 06.00 så är de flesta andra i mitt hus uppe för länge sedan. Jag minns en av mina första helger här i Nepal när sonen i huset där jag bor frågade om jag ville följa med till ett tempel i bergen. Jag svarade såklart ja och frågade vilken tid han planerade att åka. ”På morgonen, vid runt 05:00” blev svaret. Deras morgonvanor får mig ibland att framstå som en sjusovare.

Men visst – jag ska inte sticka under stolen med att det emellanåt också ar jobbigt och svårt. När en saknar människor, mat och sociala sammanhang kan jag starkt ifrågasatta mitt val av livsstil. Hur som så är jag säker på att en i längden blir starkare och lär sig enormt mycket av att utsatta sig för sådant som är obekvämt och som för stunden känns jobbigt. Det är åtminstone vad jag intalar mig när tyngre perioder inträffar, när jag inte förstår ett ord av vad min kollegor pratar om och när jag vill kunna gå runt utomhus utan att få blickar och rop efter mig.

De negativa aspekterna till trots – jag rekommenderar starkt alla som är det minsta intresserade att ta chansen och uppleva nya kontexter och utmana sina egna föreställningar om livet. Och om någon ar intresserad av att följa min resa eller vill få tips på hur en kan bosatta sig utomlands även om en inte är född med en silversked i munnen eller har vunnit på triss – kika gärna in min blogg och kontakta mig.

IMG_4533
Nepal har fantastiskt fin natur.

IMG_3657
På ett bröllop, otroligt vackert

IMG_3421
Huset jag bor i nu för tiden, kom och hälsa på 😉
 

 

Sakta men säkert kommer jag tillbaka

Kroppen börjar sakta men säkert komma tillbaka till sin vanliga aktivitetsnivå. Jag behöver längre inte tänka mig för innan jag ska gå eller cykla någonstans, pausa upp för trapporna eller kämpa för att göra saker. Visst blir jag absolut mer trött och visst gör det ont – men inte alls som för några dagar sen. Har sagt det innan och säger det igen – kroppen är ju grym! Läker sig själv efter ett ingrepp och fixar och grejar. Då gäller det att vara snäll tillbaka mot kroppen, inte stressa på med aktiviteter. Det får ta sin tid. Längtar absolut tillbaka till att kunna träna (så mycket, så kul!), jobba med såväl klasser som PT och hitta på roliga aktiviteter. Dock tror jag att det var lägligt för såväl mitt huvud och min kropp att få denna ”vilan”. Och ja, jag vet – vila och att återhämta sig från en operation är olika saker – men denna vilan gav mig ett break från många måsten och gav mig chans att komma ikapp i sömn och fullständig vila, helt och hållet och i flera dagar. Hade minst sagt en ordentlig dipp fysiskt och psykiskt precis innan – något det kommer att komma upp ett inlägg kring inom kort. För jag tycker det är så viktigt att påminnas av att för mycket av saker som är roliga också blir negativt. Långvarig stress är oroväckande växande och oroväckande drastiskt för den drabbade. Men som sagt – mer om det i ett annat inlägg.

Så att jag har kommit tillbaka mer och mer kroppsligt betyder mer och mer tid i skolan. Missade egentligen bara en dags föreläsningar så jag har varit med och fått höra om en rad saker kopplat till utveckling; kognitiva teorier, hjärnans utveckling och kognitiva funktioner. Spännande och än så länge relativt lätt att hänga med – vilket känns otroligt skönt efter förra kursen som var givande men bitvis otroligt mastig och överväldigande. Nu har vi ju precis börjat denna kursen och generellt kan uppstarterna kännas lite mer förståeliga, men oavsett så känns det väldigt bra och väldigt intressant.

Som sagt har vi flera olika parallella uppgifter med denna kursen. Igår satt jag och min forskningsfördjupningsgrupp och jobbade och det känns väldigt bra att vara på gång. Blir lättare när en har startat upp och kört igång och känner att det går framåt. Utöver att vara i skolan igår så blev det röj i lägenheten och matlagning, på kvällen kom dessutom världens bästa pappa upp. Åt rotfrukter, falafel, hummus och världsklassgott fika.Med sig hade pappa massor med bär, äppelmos, bullar och morotskaka. Sådan lyx! Idag fortsätter det lyxiga. Fått hjälp att laga cyklar och ska strax ut till Mall of Scandinavia och strosa runt.

img_0457
Jag och Pappi från i somras

Första tallriken, inte en fröjd för ögat – meeeen magen!
Så drömmigt! Vaniljsås, paj, mango och morotskaka 😍

 

Ny kurs och (snart!) tillbaka i skolan 

Igår började mina kursare (och jag, hemifrån i efter-operations-soffan) andra kursen för terminen. Andra och sista minsann. Det känns så konstigt. Å ena sidan tycker jag att vi gått i en evighet sen sommaren och att vi snart borde ha sommarlov igen. Å andra sidan känns det helt sjukt snabbt att vi efter denna kurs är framme vid ett nytt år och redan gått en termin sen sommarlovet. Hur som haver så är det dags att påbörja kursen som kommer sträcka sig fram till januari 2018. Fram till att vi är 30% psykologer (!!). 

Kursen som vi kickat igång är utvecklingspsykologi. Igår läste jag i kursboken för att vara ikapp och även om det mesta var repetition från termin ett eller två så tyckte jag det var spännande att läsa. Så denna kurs blir en djupdykning i hur utvecklingen ser ut hos oss människor. 

Vi kommer avverka två moment inom kursen. Varpå det första kommer innehålla såväl muntlig tenta, skriftliga tentor, diskussionsseminarium (där jag ska prata om barn till homosexuella, så spännande!), genusseminarium och en forskningsfördjupning i grupp. Just nu ska jag ärligt säga att det är lite virrigt i huvudet och lite många olika projekt som ska i hamn under samma tid – men det ska nog gå strålande. Tycker dock alltid det kan bli lite klurigt när grupparbete ska rulla på parallellt med föreläsningar och andra seminarium. Hoppas och tror att detta blir smidigt och att alla i gruppen vill åt samma håll. Blir så mycket lättare då! 

Idag ska jag vara med på en föreläsning för att sen gå hem och vila resten av dagen. Min grupp kring forskningsfördjupningen ska ses på eftermiddagen, men jag jobbar på med det arbetet från soffan istället. Så smidigt att kunna ha kontakten över googledocs eller liknande. Känns i alla fall skönt att snart vara tillbaka som vanligt i skolan. Några halvdagar att slussas in i och sen ska det nog få fint. Härligt att på så kort tid hinna sakna att sitta i föreläsningssalen i alla fall. Då är en förhoppningvis på rätt plats ♥️

Från efter-operations-hänget-i-soffan

Alltså chi fick jag med min tanke om att jag skulle vara tokpigg ungefär dagen efter min halsmandeloperation. Snart har sex dagar passerat och först idag börjar jag vakna till liv och är inte lika rädd att benen (som känts som gelé!!) inte ska orka gå 500 meter. Vi spolar tillbaka tiden och kör det hela från början.

Tisdag – dagen innan operation.
Körde på dagen som vanligt med jobb, plugg och jobb. Duschade en extra noga gång innan jag la mig (ni som känner mig vet att just att duscha inte är min favoritsysselsättning) och maxade på med mat och glass för att inte vara så hungrig när jag vaknade och skulle vara fastnade till operationen. Pluggade sent om ut ifall att jag skulle vara lite trött efter operationen och inte orka tentaplugga…

Onsdag – operationsdag.
Duschade (igen!!) och klädde på mig rena kläder. Gick sen ner till Cityakuten vid Hötorget, eftersom det inte är så långt tänkte jag att jag och mamma, som skulle möta mig efter operationen, nog kunde gå hem sen. Anmälde mig i receptionen, fick en gigantisk röd laminerad lapp som tydligen var ett tecken för operation och gick upp till öron, näsa, hals avdelningen.

23336143_1630605346991183_418096781_o
Bra tydlig skylt 😉

Jag var tidig så satt och väntade ett slag, det kurrade i magen och jag längtade efter att bli klar så jag kunde äta. Fick träffa första sköterskan, fick min outfit bestående av blå tossor för fötterna, en grön mössa och en blå rock ”vi kan se det som en fin kimono” som sköterskan sa. Packade in mina saker i ett skåp med massor med djurbilder på och gick tillbaka till väntrummet. I min fina kimono.

23377075_1630605336991184_1929854299_o
Aspepp inför att bli sövd för första gången! Och kolla – hur fin kimono 😉

Blev inkallad av operationsläkaren som beskrev ingreppet och lät mig ställa frågor. Tyckte hon var väldigt hård med att jag skulle vila efter och blev paff över att de skickade med tio dagars (!!) sjukskrivning från plugg och jobb. Hade inte riktigt förstått det så. Jag skulle ju vara på benen i alla fall efter två dagar? Hur eller hur så fick jag bra information och ett väldigt fint bemötande.

Därefter fick jag komma till en fantastisk narkosläkare, en så fin tjej som kändes väldigt professionell och gav ett tryggt intryck. Jag fick ännu mer information och fick ställa ännu fler frågor. Tyckte fortfarande att de överdrev i alla fall lite över hur påverkad en kunde bli efter. Tänkte att jag nog skulle bli en av de som inte blir så påverkade – men tackade mig själv att jag fixat vick i alla fall i tio dagar på jobbet. Så långt hade jag ändå förstått av det hela.

Sen gick allt snabbt. Fick gå in i operationssalen, där fyra nya sköterskor stod och väntade. På mig. Helt sjukt. Är fortfarande paff över att så många var där och tog hand om mig! Vården alltså, wow! Småsnackade med allihop och fick veta vad deras uppgifter i salen var. Fick sedan lägga mig under ett värmetäcke och utbrast både en och två gånger att det var som en mysig behandling  att komma dit på operation. Gick igenom processen med narkosläkaren och efter att jag frågvist velat veta vad de gav mig för olika medel i armen så gav de tillslut sömnmedlet. Minns att jag hör ”du kommer känna dig sömnig och så somnar du” hann ungefär tänka att ”oj nu blir jag lite sömnig men så fort kommer jag ju inte so…..” och så somnade jag. Troligen lite innan det. Det gick helt galet fort.

Nästa gång jag minns är att jag ligger på uppvaket. Minns att jag var lite arg att jag inte mindes att de väckt mig i operationssalen och lite undrandes över vart halsmandlarna faktiskt tagit vägen. Väsentliga saker att fundera på.. Utöver det var jag mest groggy och helt stört trött. Minns att en sköterska kommer och pratar med mig lite titt som tätt. Att jag får en spruta i benet för att höja blodtrycket lite (och att jag säger – kul jag har aldrig fått en spruta i mitt ben innan!). Att de ber mig spotta. Att jag filmar en Snapchattfilm och tror jag är sjukt reko men är tydligen ganska luddig. Att någon kollar i halsen och säger ”oj vad fint!” (Som troligen bara en läkare kan säga om en nyopererad hals, så fint vet jag inte om det i de flestas ögon set ut.)

23335999_1630605356991182_889976941_o
Piggelindags! Trodde det skulle vara gott men njaaae.
23377100_1630605320324519_284402421_o
Tyckte jag var väldigt med, det kan vi ju se att jag inte riktigt var 😉

Sover fram och tillbaka i fyra timmar, äter en piggelin och mår finfint tycker jag. Fortfarande helt chockad över hur fint bemött jag blivit hela dagen. Fortfarande relativt säker på att jag kommer vara tillbaka på nolltid. Tycker mig må strålande. Sköterskorna förbereder mig dock gång på gång att detta är prime-time för att må bra efter en operation och ber mig gång på gång att jag ska vila, vila, vila. När tiden på uppvaket går mot sitt slut ska jag upp och testa benen lite, då börjar jag förstå att jag är ganska påverkad. Benen är skakiga och kroppen svag. Mamma kommer sedan och hämtar mig samt hämtar ett helt lass med mediciner som jag ska äta var sjätte timme. Vi tar en taxi hem, bäddar ner mig i soffan och så ligger jag där resten av kvällen. Tvingar i mig några skedar fil men smärtan har helt blåst bort hungern jag kände samma morgon. Sofie kommer och byter av mamma och hon sover hos mig och pysslar om mig (<3) och jag känner mig mest bara trött.

Torsdag – dagen innan tentan
Innan operationen tyckte jag det var briljant att den blev just när den blev. Även om jag pluggade på lite extra innan operationen om ifall att jag inte skulle orka läsa efter så tänkte jag att jag skulle kunna tentaplugga och vila samtidigt och på så sätt kunna köra på precis som vanligt. Riktigt så blev det inte. Onsdagen försvann och torsdagen var begränsad. Hanna och Sofie pluggade hos mig så jag kunde lyssna och följa med en del och sova en del. Superfint! Hade ont och var trött men hade en så fin kväll med Sofie.

23423395_1630605273657857_53236203_o
När isbitarna är det som lockar mest så är kanske något lite skevt 😉

Fredag – tenta och stora vilardagen
Hade sedan innan operationen beslutat att jag skulle skriva tentan och troligen var det på grund av att jag var så pass inställd på det som gjorde att jag faktiskt tog mig dit. Sandra mötte upp mig och gick med mig till skolan och så skrev jag faktiskt den där tentan. Mitt huvud var inte alls med och jag fick läsa frågorna gång på gång för att försöka förstå vad som menades. Är ändå nöjd att jag gav det chansen och hoppas att det gått vägen. Fick följe av fina, fina vänner och toksomnade i soffan. Rasmus kom upp och hängde med mig, kollade film (okej, jag sov) och bara var.

Lördag – stora sömndagen
I lördags var jag helt stört trött (återigen!). Efter att dagen innan varit uppe på benen och suttit i en tentasal i några timmar checkade kroppen ut på totalvila. Att kroppen inte ätit mer än någon Piggelin och fil sedan tisdagen tog också ut sin rätt. På kvällen kunde jag dock äta risgrynsgröt och kräm och godis (heaven!!) och jag kände verkligen hur mycket piggare jag blev både i kroppen och i huvudet. Så pass att både jag och Rasmus var vakna till ett avsnitt Big Little Lies.

Söndag – kroppen kommer tillbaka
Kändes okej att äta mer och mer saker och kroppen tokcravade bulle, glass, risgrynsgröt, mackor och godis. Mjuka och lena smaker med mycket energi. Stört ont i magen men så värt det! Äntligen energi i kroppen. Så häftigt att kroppen kan känna att det är okej att göra saker igen, tänka igen och bara orka sitta upp. Trots att jag kände mig mycket piggare i kroppen så var jag fortfarande trött och definitivt påverkad av medicinerna. Mamma kom på besök på kvällen och hängde med mig när jag låg i soffan och vilade.

Måndag – snart en vecka sen operationen
Idag är jag så mycket piggare! Har varit vaken mer timmar än tidigare. Har ätit både mat, mjuka kakor och den magiska kombon vaniljsås, glass och bär. Har gått ner till Odenplan själv, långsamt och med paus men ändå. Supernöjd! Och sjukaste – har träningsvärk i kroppen. Troligen av att jag gick till Torsplan i lördags. Haha, hallå kroppen! ❤

Ska vila och ta det piano i en vecka till och avvakta med träning i två veckor till. Läkningen är i full gång så medicinerna ska jag fortsätta med och ska tänka på i vilka omgivningar jag vistas i. Imorgon ska jag dock vara i skolan i några timmar och det känns så kul! Både att vara där och att (förhoppningsvis) ha energin till att vara där. Ska fortfarande inte ropa hej. Utan ta det toklugnt. Dock känns det så underbart att orka göra annat än att sova, att sitta upp i soffan och att själv gå till köket och hämta ett glas vatten. Tar det så för givet i vanliga fall men nu känns det som dunderlyx att orka. Kul med de där kontrasterna tycker jag. Att ena dagen köra ett svintufft träningspass, plugga och jobba och tycka att det är en vanlig dag – för att nu vara mer nöjd än någonsin över en promenad på 400 meter och att ha varit vaken istället för sovandes under dagen. Kände samma när jag stukade min fot. Det där när en stannar upp och ser livet på ett annat sätt. Så viktigt. 

img_0675
Livet – hur fint?! ❤