En film som ni borde se

Ni som känner mig tycker troligen att det är konstigt att jag ger ett filmtips. Är inte riktigt personen som håller koll på filmer eller som ser så mycket filmer. Det är helt enkelt inte ett stort intresse för mig. Igår var jag och lite kompisar dock och kollade på Lion. En film om en indisk pojke, Saroo.

”Saroo är en ovanligt klok och äventyrslysten 5-åring som bor i en liten by i centrala Indien. Hans storebror Guddu är hans idol och han vill precis som sin  bror bidra till familjens försörjning. En natt så tappar de två bröderna bort varandra på en tågstation och Saroo hamnar på ett tåg som för honom hundratals mil bort till Calcutta där ingen förstår hans språk. Efter en tid som gatubarn  hamnar han på ett statligt barnhem där man resultatlöst försöker hitta hans familj. Han har tur och blir adopterad av ett australiensiskt par som ger honom den kärlek och omvårdnad han så länge saknat. Men inom honom gnager saknaden efter sin mamma och bror. När en kompis 25 år senare föreslår att han ska försöka hitta hem igen med hjälp av Google Earth tycker han att det är en galen idé. Men så hittar han den första ledtråden och snart har hans förflutna hunnit ikapp honom och hans liv kastas omkull ännu en gång.”

Filmen gav upphov till mycket känslor. Såväl skratt och kärlek som tårar och sorg. En får lära känna Saroo på djupet och blir väldigt fäst vid honom och påverkas starkt av hans historia. Ju längre filmen gick, desto fler snyftande hördes genom salongen. Tillslut var det som att hela biosalongen mer eller mindre grät sig fram. I mitt fall på grund av den känslostorm som uppkom. Frustration, sorg, orättvisa, glädje och ilska.

En diskussion uppkom också efter filmen. Hur ska vi kunna göra om känslorna till aktivitet? Att göra om känslan av orättvisa till känslan av att vilja göra skillnad? Personligen tror jag att vi måste se det lilla i det stora. Att se vad vi kan göra varje dag. Vad vi kan göra i vår närhet och vad vi kan göra för världen. Konkreta tips för vad du som individ kan göra kommer att komma här framöver. 

Dessutom frågade vi oss hur vi kan hjälpa till utan att vara översittare. Syster som läser sin master i internationell utveckling och hjälparbete är betydligt mer insatt. Det är därför både frustrerande och givande att diskutera med henne. Frustrerande då hon kan se genom det som många tror är rätt – men som kanske i själva verket inte alls hjälper på rätt sätt. Hon tar hål på tron om något som är gott. I detta fallet exempelvis adoption. Ska en kanske ställa sig frågande till hur det faktiskt hanteras? Att vita ser det som ett hjältemodigt beslut att hjälpa ett barn? Att vita ser det som självklart att kunna köpa ett barn? Eller volontärarbete som annat exempel. När det görs för att få det på sitt CV, för att det ska kännas bra för dig som individ, när det egentligen inte gör nytta för personerna som är involverade. Hur kommer en undan det? Hur kommer en undan problemet med att en marknad tar över? När pengar och makt styr? Det är svåra frågor utan svar. Dock tror jag att det kan vara viktigt att få perspektiv på det och se mer med kritiska ögon. Som sagt är det dessutom givande att diskutera med syster. Just för att hon kan så mycket och kan förklara så mycket saker. Världen behöver såväl kunskap som kärlek.