Första dagen på surfen

Mamma, du kan vara lugn. Inga ben är brutna, inga köttsår uppskrapade och inga hajar som ätit upp oss. Nej första dagen på surfen har tagit väl hand om oss. 

Började med frukost på campet som vi bor på. Så gott med färsk frukt, bröd, yoghurt och annat plock. Blev sedan hämtade och körda till stranden för att till en början testa ut våtdräkter. Att få på sig den där våtdräkten kan ha varit det jobbigaste under hela dagen. Helt sjukt tight! Vi fick också hälsa på vår instruktör som ska hjälpa oss. Greta, Kristina och Marina och jag hade hjälp av instruktören Nano som hade full koll på oss. 


Efter säkerhetssnack och lite teori var det dags att hoppa i vattnet. Fick mycket hjälp med när alla steg ska ske så därför var det inte omöjligt att komma upp. Däremot var det sjukt kul och gav mersmak till att kunna mer än att vingla på en minivåg i extremt långsamt tempo…
 

Annonser

Min styrka – stadiga fötter, smart hjärna, varmt hjärta och stark kropp

Hur många gånger har jag inte fått höra eller själv sagt jag vill bli stark. Absolut, jag fattar grejen och tycker själv att det är helt råhäftigt att kunna lyfta mer än sin egen vikt i marklyft, bänka en mindre människa eller göra chins på chins. Jag älskar verkligen att känna mig stark. MEN styrka är för mig så mycket mer än en fysiskt stark kropp. Verkligen otroligt mycket mer.

Stadiga fötter
Att lyssna på sig själv och stå på stadig ben tycker jag är otroligt mycket styrka. Att stå för sina val, våga säga nej, våga säga ja, lyssna på kroppen, lyssna på huvudet och ta in magkänslan. Låt andra människor guida och tipsa men låt dig själv allt som oftast stå för valen. För det är du som går i dina skor. På stadiga fötter tycker jag också att det är viktigt att poängtera vikten av att våga vara svag. Att tillåta sig att falla, att vara arg och ledsen – men att alltid veta att du som person är precis lika bra oavsett. Som ett starkt träd som har en grundbult även om det blåser, regnar eller åskar såväl som när solen skiner. Grundbulten är dina stadiga fötter som får dig att inse ditt värde oavsett om det regnar eller om solen skiner.

Smart hjärna
Psyket – vilken grej hörrni. För att vara stark så tycker jag att hjärnan måste få utrymme. Vi kan inte förbise den. Hjärnan är med oss dygnet runt och har ett extrem stark inflytande på oss. Vad tänker vi om oss själva? Vad tänker vi om andra? Lyft dig själv och lyft andra. Klyschigt men sant som tusan. Det du tänker kommer smitta av sig på dig så välj dina tankar väl. Välj att aktivt jobba med hjärnan – på egen hand eller hos någon. Tycker tabun om psykologer, kuratorer och terapeuter är på väg att suddas ut – men ändå viktigt att poängtera. Mår du inte bra så ta det på allvar. Som jag tidigare skrivit så är vi medvetna om att kroppen behöver träning för att bli stark – men inte lika medvetna om att psyket kan behöva träning för att bli starkt.

Varmt hjärta
Att vara kärleksfull hänger ihop med att ha en smart hjärna, men jag tycker att hjärtat ska få en egen rubrik. För som Bamse säger ska en vara stark så måste en vara snäll. I det fallet får jag säga att jag tycker att Bamse har helt rätt. Att vara snäll och se både sig själv och andra tycker jag är en viktig del i att vara en stark och god människa. En högt värderad egenskap i min värld som jag själv försöker rätta mig efter.

Stark kropp
Sist ut får det bli med en fysiskt stark kropp. Som sagt så är det en viktig del i styrka – men vad räknas som styrka egentligen? Är det just att bicepscurla 40 kilo eller är det att som tvåbarnsmamma bära sina barn och samtidigt fixa ihop en middag? Är det att stå på en scen och visa musklerna så mycket som möjligt genom att ha gått ner massor i vikt eller är det att kunna springa efter bussen utan att känna att en avlider? Jag vet – det ena behöver inte utesluta det andra. Däremot tror jag att det ibland är nyttigt att stanna upp – inte bara fokusera på att bli fysisk starkare eller få ett visst utseende på kroppen – utan att se en som en människa och inte ett yttre skal. Vi är så mycket mer. 


Roadtrip, kräftor och nattbad

Trots att solen inte strålat så har senaste veckan varit så mycket sommarfeeling för mig. I fredags jobbade jag sista dagen på sommarjobbet på Itrim och gick mer eller mindre på semester (eller ja, sommarlov i alla fall). Firade med att somna i soffan med smink och kläder och hann inte ens poppa popcorn (!!). På lördagen var det Pride och hela stämningen ger mig varje år gåshud. Så magiskt! Det är dock lika viktigt vilken dag som helst om året att alla får ha sin kärlek och sitt pronomen. Inte bara under Prideveckan eller Prideparaden utan alltid. (<3)


Pappa kom upp till Stockholm och vi åt gott, cyklade massor och vi (eller okej, pappa) lagade våra cyklar. Åkte sedan med honom ner till Småland, varje gång han är här vill jag kunna hoppa in i bilen och åka med – och nu kunde jag det. Matpaus, sång, öppnade rutor och sömn.


Hann hälsa på broschan i någon timme och sen sova i Småland i en natt innan vi begav oss till Västkusten, närmare bestämt till Stenungsund och Öckerö. Med lite stopp på vägen – Landsbro för att åter kolla upp min onda hals, Jönköping för mobilköp och lunch och Gällstad för shopping. Kom fram till vårt första boende framåt eftermiddagen. Ett boende som var inte mindre än en kvarn. Gosade dessutom med en hund som var så söt att jag ville ta med mig den hem, gick också ner till havet, tränade syster, yogade på bryggan, åt och spelade tills vi stupade i säng. Fortsatte dagen efter med att åka mot Öckerö. Sov ungefär 90% av den genomresan och maxade de sista 10% med att sjunga högt och prata mycket. Kom fram till ett soligt Öckerö, badade i (superkalla!) havet och gjorde en repris på spelkväll i huset som vi då bodde i. Dag tre och vi började ta oss hemåt, nu med stopp på Ullared. Lite shopping innan det var min tur att färska upp körkunskaperna och ta oss hem till Småland.


I Småland har vi sedan hunnit med klassikern våffelfika hos mormor och morfar (och som alltid prat och skratt så en får lite ont i magen <3). Har hängt i solen med Emma och hunden Sigge och även där pratat och skrattat så tiden gick alldeles för fort och det var dags att dra hemåt. Tiden fortsatte att gå tokfort och därför kändes det som att jag precis hämtade Rasmus vid tåget när jag sedan skulle lämna honom. Där mellan var vi dock  på kräftskiva hos världens finaste grannar, nattbadade (klockan 02.00 – supermörkt!!), tränade och spelade.


Idag klev syster och jag upp tidigt och plockade blåbär, åt en smarrig frukost och jag fick sedan stryk i spelet När då då? Sen var det dags att sätta sig på tåget till Stockholm. Alltid vemodigt för en som hatar avsked, men också med en sån otroligt glädje och kärlek i kroppen. Fina Småland och alla människor där finns ju kvar.

 

Systersommar

Något av det bästa med sommaren är att jag och syster ofta är på någorlunda samma plats i världen. För fyra år sedan var vi i Indonesien och reste runt, för tre år sedan var vi på Bali, Sri Lanka och i Sverige, förra året var vi i Sverige och i år likaså. Under vår och höst har vi ofta varit på olika platser i världen så det är alltid lika härligt när vi har en vardag tillsammans. Nu senast var det London som tog henne och även om jag under de nio månaderna hälsade på fyra gånger så är det stor skillnad att ha henne i samma stad. Och inte nog med att vi är i samma stad så är vi till och med i samma lägenhet.

Jag är verkligen evigt tacksam för min syster. Hon är inte bara min bästa kompis utan också min stora förebild.

För några år sedan så sa jag att det nog inte skulle fungera att bo ihop på så liten yta. Kände att vi skulle gå varandra på nerverna och inte riktigt gynna relationen att bo så nära. Nu skulle jag kunna bo på halva ytan hur länge som helst med henne. (Okej Niko, du kanske hade tröttnat på mitt kläng och bortförklaringen att jag måste vara nära när det är så litet.. ;)) Vi har mer eller mindre alltid varit väldigt tighta, med en avstickare när jag var sjuk när jag var runt 16 år, annars har vi stått nära. Ibland extra nära och ibland nära.

Fullkomligt älskar vår relation och är väldigt glad att ha henne i vått och torrt.

Tycker det här med relationer är väldigt spännande. I många fall tror jag att det är just tid tillsammans som svetsar ihop människor. Tror inte att alla kommer bygga ihop en grym relation bara för att en spenderar tid ihop men jag tror att det faktum att min syster och jag har gjort extremt mycket ihop och delat extremt mycket gör att vår relation är så bra. En får inte plats att ge den tiden till allt och alla – men ett syskon faller det sig naturlig (i många fall) att umgås med. Speciellt om en är i samma ålder och bor i samma hushåll. Bara för att en är syskon är inte en relation bra och bara för att en inte är syskon betyder det inte att relationen inte är bra. Det finns dock en del saker som jag tror gynnas av att en har just en syskonrelation. Dels vetskapen om att veta att ens syskon förmodligen är kvar trots uppehåll i ens relation, trots bråk och trots olikheter. Även att ha samma punkt att återgå till tror jag stärker relationen. Och så vad jag sa innan – att en spenderat mycket tid ihop och har vuxit upp under liknande förhållanden.

Bra relationer är fantastiskt och så även en bra syskonrelation. Extremt fint tycker jag.

Nu åker syster igen om några veckor och redan nu känns det jobbigt. Nepal är det som väntar för henne och jag är både stolt och glad att hon åker – samtidigt som det värker i kroppen. På dessa veckor hinner vi dock hänga en hel del. Vi hinner träna, äta en hel del popcornpåsar, dricka drinkar, skratta, vara i Småland, åka till Västkusten, kolla på söndagsfilm, bada och göra utflykter. Hon kommer eventuellt också hinna tröttna på min sida där jag (allt för ofta) är den typiska lillasystern. När jag hoppar på henne, kramar henne tills hon får panik och får henne att bära min packning om jag är såååå trött på väg hem från gymmet. Hon får dock bara tröttna i några månader, för sen vill jag ha hem henne till Sverige igen.


Det är okej att känna sig nervös

Ni är ett gäng där ute som för ungefär två veckor sedan fick besked om ni kom in på utbildningen ni sökte. Hur går tankarna? Hur känns det? Ni är också ett gäng där ute som väntar in andra beskedet på antagningen. Hur känns det för er? Kanske njuter ni av sommaren och tänker inte alls på plugget nu – eller så tar det upp massor av funderingar och tankar. 

För om en kommit in – hur vet en att det är rätt? Och om en inte kommit in – hur vet en att det är värt att plugga in ett till högskoleprov för att söka igen? Svaren har antingen bara du eller möjligen inte ens det. För det är inte helt enkelt att veta. Kan inte alls säga att jag själv var säker för ett år sedan. Det kändes som en kul och passande utbildning för mig – men om det skulle kännas rätt hade jag ingen aning om.

Nu känns det helt rätt för just mig – men vet absolut att det finns de i klassen som ännu inte är helt säkra. Mitt tips är dock att försöka landa i det hela och känna efter fullt ut. Har du valt utbildning och kommit in – så testa! Själv har jag i sista minut hoppat av fysioterapeutprogrammet och efter tre dagar hoppat av Internationella relationer. Ena gången kände jag redan innan att jag inte alls var motiverad eller sugen och valde istället att åka utomlands. Andra gången sökte jag för att ha något att komma hem till efter en längre utlandsvistelse – men märkte snabbt att det inte var mitt ämne jag då ville studera.

Oavsett hur du känner nu, om du är bombsäker eller tveksam så vill jag skicka med att det är så okej att tycka det känns lite nervöst (eller mycket nervöst!). Första-dagen-i-skolan-känslan är lite lik år ut och år in tycker jag – och det är inte alltid den mest trygga och stabila känslan. Är det något som snurrar i huvudet så tveka inte att kommentera, maila eller söka upp mig på Facebook.

Och du? Det kommer gå så bra!


Helgsemestra på hemmaplan

Har fått extremt mycket semesterfeeling i helgen. Det har varit solsken hela helgen igenom och känslan av sommar har liksom slagit en varje dag. Väldigt tacksamt med en helg med magiskt väder när en jobbar i veckorna. Också väldigt tacksamt att sluta tidigt på en fredag och börja sent på en måndag – det blev en långhelg som hette duga. Trots att jag gillar att gå till jobbet så är det grymt att få vara ute i solen, hänga med familj och vänner och bara vara. På så sätt var denna helg mitt i prick.

Slutade tidigt i fredags, cyklade hem de 12 kilometerna i solsken med Tom och Petters podd i öronen. Väl hemma satt jag på balkongen i några minuter, laddade lite och sen stack syster och jag och körde ett helt galet jobbigt benpass på gymmet. Åt en god lunch och gick ner till Östermalm för att hälsa på Sandy på Pepstop. Drack en riktigt god matchalatte, drog vidare för några ärenden och gick hem. Planen var sedan att gå på bio men med strålande väder valde vi picknick istället. Sagt och gjort packade vi ihop oss och satte oss i Vasaparken, Sandra och Hannah slöt sedan upp och vi satt kvar tills det blev kyligt.

Efter en vecka med väldigt lite sömn sov jag som en stock natten till lördagen och efter frukost gick syster och jag Brunnsviken runt. En så fin runda tycker jag! Är ungefär 15 kilometer från mig och nästan hela vägen gick jag och nämnde hur vackert det var. För det är verkligen vackert! Stannade för fika på en brygga, solen gassade och svetten rann. Efter det intog jag viloläge på balkongen, åt nötter, drack pepsi och lyssnade på en podd. Sandra kom sedan förbi på iskaffe och sen mötte vi upp Stina. Hängde sedan eftermiddagen och kvällen med Stina, så härligt att ta ikapp lite tid ihop!

I söndags var det åter dags för en utflykt i rörelsens tecken (som det ganska ofta blir i min familj). Mamma, syster och jag cyklade till Rosenhill ute på Ekerö. Mina ben var så möra efter en veckas cykelpendlande, benpass och promenerande men det gick fint. På Rosenhill åt vi lunch, gungade hängmatta och strosade runt innan vi cyklade hem. Lite extra motigt i benen men hem kom vi. Mellanlandade hos mamma för fika, prat och skratt och sen cyklade syster och jag hem för filmkväll.

En sådär fin helg med lugn och harmoni i kroppen men även träning och aktivitet. Sovmorgon, lugna frukostar och picknick. Familj och vänner. En helg där jag både hunnit med saker och träffa folk men också landa lite. Väldigt behövligt.

 

Det blir inte alltid…

…som en tänkt sig. Ibland blir det bättre och ibland blir det sämre. I fredags var det definitivt en kväll som blev snäppet sämre än tanken. En kväll som skulle bestå av glass, grädde och frukt blev till en kväll och natt på akuten. 

Skulle bara stänga skrotet och barfota hoppade jag och landade på en kant.  Klev sjukt snett och för en millisekund trodde jag att det var lugnt men pang så kom smärtan, svimning och huperventilering. Tack och lov hade jag med mobilen och kunde ringa mamma och även prata med ambulanspersonalen. Tog dock snabbaste lösningen så mamma kom och hämtade upp mig med taxi. 

Åkte till SöS och där spenderades en hel del timmar. Men vilken personal! Vilken sjukvård! Wow! Efter röntgen, morfin, läkare, specialister och en ostmacka så fick jag åka med beskedet rejäl stukning och sprickor i ledbandet. Något som kroppen läker av sig själv (hur grym är kroppen?!).

Nu är jag galet trött. Inte sovit så mycket och har en del ont. Ligger i soffan och har inte riktigt energi till att göra något alls. Men så får det vara. Ska ta mig ut och hoppa lite (kryckor var inte lika kul som Felicia 9 år trodde…) men ska vila lite till först. 

Kroppen – tack för du läker! Så grymt jobb! Ska ta det lugnt och lyssna in. 

Fotens läge idag, blå men går nog åt rätt håll 🙌🏼