Det var några av orden som idag avrundade helgens utbildning. Ord som verkligen sätter prägel på några av känslorna jag upplevt under de senaste dygnen. Det är med andra ord en intensiv helg som rullar mot sitt slut. Ska landa i intryck och samla ihop mig. Tänka igenom det hela.
Helgen har bestått av utbildning för tjejzonens volontärprojekt som Storasyster.Tjejzonen är Sveriges största stödorganisation för tjejer och har funnits sedan 1998. De har en rad olika projekt – alla med målet att öka välmåendet och den psykiska hälsan hos tjejer. Något som jag brinner för och vill vara med och ändra. Som storasyster har en rollen som finns för att stötta och peppa tjejer i en ålder och situation som ofta är tuff. Vi tar varken en roll som en bästa kompis, förälder eller en myndighet. Vi tar en roll som ofta saknas. Hur rollen ser ut är lite olika. Vissa av oss volontärer kommer sitta i en öppen chatt dit alla kan vända sig, vissa kommer ha en lillasyster att följa under ett år – live eller på nätet, vissa har fokus på nyanlända och vissa har fokus på tjejer med ätstörningar. Tjejerna som söker sig till Tjejzonen är många – så behovet finns och måste mötas.
Tjugofem tjejer samlades på Tollare där utbildningen hölls. Vi har gått igenom allt ifrån mötet, samtalet och relationer till gränser, tolkningar och riskfaktorer. Egentligen inte jättemycket kunskap har kommit till mig. Givetvis en del, men mest en rad olika insikter och funderingar landat i mig. Det största helgen gav är dock en känsla av en otrolig styrka och stöttning bland oss volontärer. Det känns hoppfullt på något sätt.
Nu är jag inspirerad och laddad att dra igång med volontärprojektet. På tisdag följer fortsättningsutbildning och sen drar vi igång. Ett spännande uppdrag som troligen både kommer kunna hjälpa någon annan och vara givande för mig.
Igår hade vi turen att få magiskt med solFantastiskt väder och fin miljöInte minst fått fantastisk mat under helgen
Det är ett antal terminer kvar (fyra närmare bestämt…) men det där med ett eventuellt utbyte har lockat från dag ett. Eller nej. Egentligen har det lockat sedan jag hälsade på min syster som hade utbyte i Singapore för ett antal år sedan. Inte bara för att det vore extremt roligt, utvecklande och spännande utan också för den utmaning som jag gissar att det är.
I veckan var jag, Sofie och Greta och pratade med den ansvarige för psykologprogrammet och efter en del diskussioner så känner jag mig ännu mer inspirerad att åka. Mycket kan såklart hända på två år men jag hoppas innerligt att jag håller kvar i känslan, vågar trots att det är väldigt bekvämt att vara kvar i sin bubbla och att jag tar chansen. Ser det verkligen som en chans.
Det kluriga blir att avgöra vad en helst vill. Finns också en rad intressanta valbara kurser för den terminen. Dessutom finns möjlighet att skriva kandidatuppsats om en är sugen på det. I mitt fall lutar det just nu stadigt mot utbyte. Mitt intryck av det från nära och kära har varit extremt bra. Dock är det som sagt ett tag kvar – men det är ganska skönt att drömma framåt när statistiken,webföreläsningarna och tröttheten håller på att få ögonen att trilla ihop. En timme innan nästa pluggpaus och då blir det minsann en nap.
Min syster och jag. Hon som inspirerar till mycket här i livet.
Har så mycket att säga. Så många tankar. Så mycket som gör mig frustrerad. Så mycket jag vill få ut på papper. Allt från orättvisor och otacksamhet till sjuka ideal och hets åt alla håll och kanter. I perioder bombar min hjärna mig med input och jag vill få ut allt. Liksom lätta på alla ord i huvudet.
Är en känslomänniska som tänker mycket och funderar mycket. Gillar att vrida och vända. Älskar att uppskatta saker och att skratta. En stor mix. Något jag tidigare tyckt varit jobbigt och svårt att ha koll på – men som jag nu oftast uppskattar. Har i några dagar dock varit i en bubbla av otillräcklighet. Vilket jag inte uppskattar. För jag vet så väl att det sitter i mitt huvud. Att jag inte måste förstå allt alltid i skolan. Att jag inte alltid måste känna att kroppen är snabb som tusan. Att jag kan käka godis från morgon till kväll. Att jag kan säga nej.
Efter skolan ringde jag syster, gick jag och köpte mat, grät en skvätt och käkade godis och popcorn i soffan. Ska snart kliva ur min dvala och möta Sofie för barhäng på söder. Det känns bra. Möta människor. Skratta. Prata. Ta en öl. Alldeles, alldeles perfekt nivå. Så vänner – ibland är en inte på toppen av berget. Men det är precis lika fint på vägen. Då kan en samla lärdomar, utvecklas och fundera. Det är fint.
Förra gången vi läste statistik kom allt som en chock. Det var svårt. Det var nya ord. Det var ett nytt sätt att tänka på. Det liksom brann lite i huvudet. När kursen var klar satt den lite tunga känslan kvar men en lättnad att kursen var klar befann sig.
Så sedan början av veckan har vi åter börjat med statistik. Känslan på väg till skolan i måndags var lite motig. Statistik på engelska kändes sådär. Efter den dagen och de efterföljande känns det dock så mycket bättre. Missförstå mig rätt. Det är fortfarande svårt och tar extremt mycket tid för mig – men tack vare att vi efter att, på egen hand, ha lyssnat på inspelade föreläsningar om statiskt har vi också genomgång med Serhiy. Det har varit väldigt bra och givande. Det ger konsekvensen att en bör ha lyssnat igenom (de vad som känns som otaliga) timmarna av föreläsningar tills genomgången. Ingen prokastinering här inte. Dessutom blir det såväl en andra repetition som chans att ställa frågor.
Imorgon ska jag ta dagen och försöka bena ut allt som känns oklart från veckans föreläsningar. Tyvärr är det en hel del. Det känns helt okej ändå. En sak i taget så ska statistiken klaras av även denna gång.
Efter en intensiv period bakåt, med tenta precis efter nyår och därefter mastiga tag med experiment och rapportskrivning, så var det magiskt med en riktig helg i helgen. Inget jobb. Inget plugg.
Dock var det heller ingen vila. Kastade mig på tåget mot Göteborg i fredags. Kände mig sliten och trött men efter att sista korrigeringarna på rapporten var klara tog jag en ultrasnabb nap och väl i Göteborg var jag relativt pigg. Blev mött av fina Åsa på stationen och tog oss hem till henne på Hissingen. Skrattade, pratade och förberedde till lördagens 25årsfest med att laga mat och baka tårta.
Så på lördagen var det dags att slå klackarna i taket. Vilket vi minst sagt gjorde. Goda drinkar, mycket skratt, nya härliga människor och framför allt en grym 25åring.
Kan inte säga att jag är uppvikas inför den nya kursen kanske. Dock är det helt värt det. Fick också starta dagen med att leda Bootcamp, tidigt men så härligt! Ska ta veckan och försöka landa och ladda upp så blir det en bra start på kursen. Kognitiva processer här kommer vi!
Fina Åsa i fredags. Sen blev det inga fler bilder. Hade lite för roligt.
Idag och några dagar fram tar jag över Karolinska institutets Instagramkonto. Där kommer ni få följa mina dagar med lektioner, pluggtips, studenttips och annat. Kika gärna in och följ med!
För ett år sedan körde jag och syster Veganuary och bestämde oss för att helt vara veganer under januari månad. En spännande tid – såväl som extremt lärorik och egentligen inte så svår tid. Dock släppte jag på spärren mot mjökprodukter efter månaden och gick tillbaka till att utesluta kött, fisk och fågel. En så kallad lakto/ovo vegetarian. Sedan tiden som vegan följer jag dock en rad olika vegansidor på Facebook och i dagarna när Mattias Kristiansson från Vegoriket lanserade en utmaning om att under 21 dagar vara vegan så ville jag åter hoppa på tåget.
För vad lärde jag mig egentligen under månaden som vegan? Jo, jag lärde mig mer om industrin som ligger bakom kött och mjölk. Något som jag egentligen inte alls vill stå bakom. En industri som många blundar för, på grund av att kött och mjölk är ju så gott och såå naturligt. Personligen tycker jag absolut att en får göra och äta som en vill. Dock tror jag att om fler visste och insåg vad som låg bakom kycklingfilén på tallriken skulle det inte vara lika aptitligt.
Det finns så mycket gott att äta…… och även om det kan krävas en extra tanke – så blir det tids nog en vana.
Innan jag går vidare mer vill jag slå hål på den största myten om vegansk eller vegetarisk kost. Får du verkligen i dig allt protein du behöver? Protein tycks ha blivit lika med hälsan själv. Så fort en vara heter protein före eller efter, oavsett om det är proteinchips eller kakor med extra protein på toppen – så tycks det vara så extremt bra för kroppen. För kom igen, det är ju protein! Men vet ni? Det går att dra ner en smula på hysterin. Protein är absolut viktigt. Fett och kolhydrater likaså. Hur är det då om en äter vegetabiliskt? Får en i sig protein nog? Absolut! Bara som exempel innehåller kyckling 32 gram protein per 100 gram – medan sojabönor innehåller 34 gram protein per 100 gram. Likadant är det med vetegroddar, linser och andra bönor, hör och häpna men de innehåller protein OCH är vegetabiliska.
Så om proteinet inte är ett problem så går vi vidare till nästa. Varför tycker inte fler att miljöproblemen som köttindustrin skapar är otrolig? Jag kan i princip duscha i varmvatten varje minut av mitt liv, flyga till Asien ungefär en gång i månaden och ändå kommer jag inte upp i den skada på miljön som kött till en människa skapar. Visst är flyg och slöseri med vatten miljöbovar – men det framställs som att det är miljöbovar från helvetet medan det finns så mycket värre problem inom köttindustrin. Det mörkas en del med denna problematik och få vet hur extremt kostsamt det är för miljön. Köttindustrin mer koldioxidutsläpp än all världens transporter. Bilar, flyg, lastbilar – you name it. Så de som påstår att en kofis inte är farlig kan lägga ner det nu.
Min tredje fråga är egentligen extremt enkel och jag frågar mig själv det titt som tätt. Varför är det en norm att äta andra varelsers muskler och dricka en djurbebis mjölk? För hur naturligt är det egentligen? Vi lever inte längre i ett bondesamhälle och har inte varsin ko att ta hand om på gården. Vi köper industriell mat. Kött och kyckling vet många är en hemsk industri. Men även fisk ger stora konsekvenser för miljön och våra världshav. 20 % av det som fiskas upp används. Resten slängs och anses inte bra. Vi fiskar alltså slut på liv i haven. Vill ni veta hur naturligt ägg och mjölk egentligen är? Den vilda hönan värper ägg på våren för att få ungar. I industrierna har en genom avel och ljus, som får hönan att tro att det vår hela tiden, värper hon ägg året om. På grund av den höga värptakten skadas hönan. Hönan slaktas efter ett och ett halvt år för då är hon inte bruklig längre. Jättekul liv. Han-kycklingarna har det dock ännu tuffare, eftersom de inte värper ägg är de olönsamma och gasas ihjäl vid kläckningen. Naturlig energi från ägg var det. Lite likadant är det med mjölken och kossan. Kon som egentligen producerar omkring fem till tio liter mjölk per dygn har nu konstruerats om och producerar femtio liter. FEMTIO! Kalven får dessutom växa upp utan sin mamma och får mjölkersättning i stället. För att mjölk är ju människans bästa energidryck.
Dessutom kan jag lägga till att det tar mycket mer resurser att äta animaliska produkter – resurser som jorden inte egentligen har. Vi lever över vår planets budget och bryr oss inte om konsekvenserna det ger. Att leva i nuet är bra – men att inte se jorden som en enhet och resurserna som resurser vi måste dela på – det är lite trångsynt.
Okej. Kanske låter jag hård och lite som en militant vegan. För det är inte en norm att välja bort animaliska produkter. Det är lite märkligt. Om vi alla hade lite mer koll, lite mer insyn och lite mer respekt så undrar jag om inte fler skulle flytta sin norm. Min norm har definitivt ändrats. Är det fler som börjat tänka om? Börjat se med mer kritiska ögon?Kanske har någon där ute som mål att starta året med mer växtbaserad kost (I hope!). I så fall har jag en rad tips och tricks för hur du gör det enklare.
Gå ihop flera och hjälps åt. Med recept, med matlådor, med middagar, tips och tricks.
Ta hjälp av sociala medier och internet. Det finns så många bra bloggar och Facebookgrupper såväl för att få inspiration till matlagning och ersättningsprodukter som för att se hur vriden industrin är.
Läs den här artikeln från Naturskyddsföreningen. En extremt bra och välskriven text som besvarar såväl fördomar och frågor om att minska eller utesluta animaliska produkter.
Tänk på att det lilla blir det stora – ta babysteg fram så har du gjort något.
Eller det är inte en nystart egentligen. Terminen har rullat på, mer eller mindre, precis som vanligt under julen. Även om plugget fått ligga på is till viss del så har det ändå varit med i bakhuvudet. Några massiva pluggdagar innan och efter nyår och så var det i tisdags dags att skriva sista tentan för kursen. Kursen är uppdelad på flera mindre moment så nu var det dags för en tenta i emotioner och uppmärksamhet. Ett väldigt brett område med allt ifrån törst och hunger till hur emotioner styr uppmärksamhet och hur kroppen reagerar på emotioner. Egentligen ett väldigt roligt område att läsa om – men då julen kom i vägen kändes det ibland mer motigt än vanligt. Hur eller hur så är den nu skriven vilket känns otroligt skönt.
Dock var det ingen rast och ingen ro heller efter tentan. Dagen efter kickade vi igång med det sista för den första terminen. Det sista momentet handlar om att skapa och göra experiment. Med andra ord är det en intensiv period.
I min grupp gör vi ett minnestest där personen ska kolla på siffror och komma ihåg dessa i rätt ordning. Samtidigt som personen ser siffrorna lyssnar hen på en uppspelning. En uppspelning är på svenska och en på kroatiska. Vi ska sedan studera påverkan av om försökspersonen lyssnar på en ljudfil på sitt modersmål eller på ett språk personen inte behärskar. Ska bli spännande att sammanställa och diskutera resultatet!
Idag har vi alltså genomfört samtliga experiment. Så utöver att jag varit experimentsledare har jag också gjort mina klasskompisars tester. Hann göra omkring tio olika tester under dagen. Såväl minnestester som visual search. Nu är huvudet trött, så efter en fika ska jag handla och sen hänga med mamma och syster ikväll. Sista kvällen innan syster åker tillbaka till London och det värker lite i hjärtat redan. Men det blir bra.
Ni som känner mig tycker troligen att det är konstigt att jag ger ett filmtips. Är inte riktigt personen som håller koll på filmer eller som ser så mycket filmer. Det är helt enkelt inte ett stort intresse för mig. Igår var jag och lite kompisar dock och kollade på Lion. En film om en indisk pojke, Saroo.
”Saroo är en ovanligt klok och äventyrslysten 5-åring som bor i en liten by i centrala Indien. Hans storebror Guddu är hans idol och han vill precis som sin bror bidra till familjens försörjning. En natt så tappar de två bröderna bort varandra på en tågstation och Saroo hamnar på ett tåg som för honom hundratals mil bort till Calcutta där ingen förstår hans språk. Efter en tid som gatubarn hamnar han på ett statligt barnhem där man resultatlöst försöker hitta hans familj. Han har tur och blir adopterad av ett australiensiskt par som ger honom den kärlek och omvårdnad han så länge saknat. Men inom honom gnager saknaden efter sin mamma och bror. När en kompis 25 år senare föreslår att han ska försöka hitta hem igen med hjälp av Google Earth tycker han att det är en galen idé. Men så hittar han den första ledtråden och snart har hans förflutna hunnit ikapp honom och hans liv kastas omkull ännu en gång.”
Filmen gav upphov till mycket känslor. Såväl skratt och kärlek som tårar och sorg. En får lära känna Saroo på djupet och blir väldigt fäst vid honom och påverkas starkt av hans historia. Ju längre filmen gick, desto fler snyftande hördes genom salongen. Tillslut var det som att hela biosalongen mer eller mindre grät sig fram. I mitt fall på grund av den känslostorm som uppkom. Frustration, sorg, orättvisa, glädje och ilska.
En diskussion uppkom också efter filmen. Hur ska vi kunna göra om känslorna till aktivitet? Att göra om känslan av orättvisa till känslan av att vilja göra skillnad? Personligen tror jag att vi måste se det lilla i det stora. Att se vad vi kan göra varje dag. Vad vi kan göra i vår närhet och vad vi kan göra för världen. Konkreta tips för vad du som individ kan göra kommer att komma här framöver.
Dessutom frågade vi oss hur vi kan hjälpa till utan att vara översittare. Syster som läser sin master i internationell utveckling och hjälparbete är betydligt mer insatt. Det är därför både frustrerande och givande att diskutera med henne. Frustrerande då hon kan se genom det som många tror är rätt – men som kanske i själva verket inte alls hjälper på rätt sätt. Hon tar hål på tron om något som är gott. I detta fallet exempelvis adoption. Ska en kanske ställa sig frågande till hur det faktiskt hanteras? Att vita ser det som ett hjältemodigt beslut att hjälpa ett barn? Att vita ser det som självklart att kunna köpa ett barn? Eller volontärarbete som annat exempel. När det görs för att få det på sitt CV, för att det ska kännas bra för dig som individ, när det egentligen inte gör nytta för personerna som är involverade. Hur kommer en undan det? Hur kommer en undan problemet med att en marknad tar över? När pengar och makt styr? Det är svåra frågor utan svar. Dock tror jag att det kan vara viktigt att få perspektiv på det och se mer med kritiska ögon. Som sagt är det dessutom givande att diskutera med syster. Just för att hon kan så mycket och kan förklara så mycket saker. Världen behöver såväl kunskap som kärlek.
Felicia, student på Karolinska Institutet 